Svensk arbetsmarknadspolitik

Arbetsmarknadspolitik är en del av svensk ekonomisk politik. Den syftar till att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Vid varje tidpunkt finns ett antal personer i arbetsför ålder som inte har arbete. Denna arbetslöshet mäts i procent och när det talas om att fler har kommit i arbete ökas sysselsättningsgraden. Åtgärder som genomförs kan vara av passiv art eller bestå av aktiva åtgärder. Arbetsmarknadsåtgärder beslutas av regeringen som ålägger Arbetsförmedlingen att åtgärda eller verkställa dessa beslut. I egentlig mening påbörjades svensk politisk arbetsmarknad efter andra världskriget. Sverige ansågs som ett föregångsland då man som pionjärer införde en modell som har uppkallats efter två ekonomer inom LO (Landsorganisationen i Sverige), Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Den kallas därför Rehn-Meidner-modellen. Den syftade till att landet skulle bli expansivt för att skapa en välfärdsstat. Detta genom att det offentliga investerade för att bära upp det inhemska behovet av varor och tjänster som i sin tur leder till trygghet för både anställda och näringslivet.

Ökad jämlikhet med aktiv politik

Den aktiva politiken för arbetsmarknad innefattar en rad olika åtgärder inom specifika områden, främst utbildning och rekrytering. En stor del av senaste årens ökning utgörs av besöksnäringen. Vissa arbetsplatser som hotell och restauranger påverkas i positiv riktning när tillströmningen av besökare ökar på en ort. Därför startas en rad olika utbildningar eller befintliga får mer resurser. Exempelvis skolor för kockar och serveringspersonal eller receptionister och portierer. med aktiv arbetsmarknadspolitik ökar jämlikheten enligt socialdemokraterna i en doktrin från Håkan Linnarsson (S) och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Ann-Sofie Hermansson (S). De menar att deras parti tidigt såg denna typ av utmaning och har därför satsat hårt på att få in arbetslösa göteborgare i branschen. Genom att förbättra resurserna för vuxenutbildning och andra insatser i en aktiv roll åstadkommer man modellen ”det stegvisa jobb- och kunskapslyftet”. Uttalandet gjordes som ett svar på fackföreningen Visitas region Västra ordförande som skrev att ”Bristen på kompetens riskerar målet”, vilket torde syfta på att det saknades utbildad personal inom hotell, restauranger, campingar och liknade verksamheter som ingår i besöksnäringen.

Olika utmaningar i olika delar av landet

Något som inte är direkt jämlikt är sysselsättningen fördelat över landet. Behovet och efterfrågan av arbetskraft är jämförelsevis större på större orter. Exempelvis är det enkelt med rekrytering Stockholm jämfört med resten av landet. En del av detta beror på besöksnäringen som diskuterats i föregående stycke. Andra delar är att infrastrukturen hela tiden måste byggas ut i de stora städerna. Omfattningen av offentlig sektor är också mindre i avfolkningsbygder, sjukhus och vårdcentraler läggs ner i mindre samhällen. Men befolkningen är densamma vilket medför att behovet av personal förskjuts. Det riktigt sjuka i sammanhanget är dock att bostadsbristen är större i stora och mellanstora städer. Exempelvis kan en sjuksköterska från en mindre ort välja att arbeta i Norge på grund av att det inte finns någonstans att bo i Stockholm där svenska arbeten finns. Hur den svenska arbetsmarknadspolitiken skall föras och lösas är inget som kan genomföras över en natt. Det finns alltför många hinder att överbrygga.

Leave a Reply