Den svenska politiska debatten präglas allt oftare av skarpa skiljelinjer och en ton som upplevs hårdare än tidigare. Begreppet ’polarisering’ har blivit ett återkommande inslag i analysen av samtiden, men vad innebär det egentligen för Sverige? Är vi mer splittrade än förr, och vilka är i så fall drivkrafterna och konsekvenserna? Den här artikeln syftar till att ge en djupare förståelse för den politiska polariseringens komplexa natur i Sverige, dess rötter och dess potentiella inverkan på vår demokrati och samhällsgemenskap.
Polariseringens många ansikten i det svenska landskapet
Polarisering handlar i grunden om att åsikter och ställningstaganden dras isär, vilket skapar tydligare läger och försvårar nyanserade diskussioner. Det är ett tillstånd där kompromisser blir svårare att nå och där den gemensamma grunden krymper. Intressant nog visar forskning att medan användningen av ordet ’polarisering’ har ökat markant i svensk offentlig debatt, är bilden av den faktiska polariseringen mer komplex. En rapport från SNS Demokratiråd från 2021 fann exempelvis att den traditionella vänster-högerpolariseringen, mätt i ideologiska sakfrågor, legat relativt stabilt över tid och inte är exceptionellt hög i ett historiskt perspektiv. Däremot pekar rapporten, och annan forskning, tydligt på en ökning inom andra dimensioner av polarisering.
En sådan dimension är den så kallade ’affektiva polariseringen’. Detta fenomen beskriver inte nödvändigtvis ökade ideologiska skillnader, utan snarare en växande misstro och negativa känslor gentemot politiska motståndare och deras anhängare. Det handlar mer om känslor och gruppidentitet – ett ’vi mot dem’ – än om specifika sakfrågor. Jag ser detta som en särskilt oroande utveckling, då det riskerar att förgifta samtalsklimatet och göra det svårare att föra konstruktiva diskussioner, även när åsiktsskillnaderna i sak kanske inte är oöverstigliga. Denna affektiva polarisering märks i ett hårdare tonläge och en ökad benägenhet att tillskriva motståndare negativa egenskaper.
Vidare ser vi en tydlig polarisering kring specifika värderingsfrågor, ofta kopplade till den så kallade GAL-TAN-skalan (Grön, Alternativ, Libertär vs. Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk). Frågor som rör mångkultur, identitet, migration, jämställdhet och globalisering har blivit centrala skiljelinjer i svensk politik. Denna utveckling har bidragit till att omforma det politiska landskapet, förklarat framgångar för partier som Sverigedemokraterna, och skapat nya utmaningar för regeringsbildningar och politiskt samarbete. Det är i spänningsfältet mellan den stabila vänster-högerdimensionen och den växande värderingskonflikten som mycket av dagens politiska dynamik utspelar sig.
Drivkrafter bakom splittringen: Medier, identitet och geografi
Flera samverkande faktorer bidrar till den polarisering vi ser i Sverige. Det förändrade medielandskapet pekas ofta ut som en central drivkraft. Digitaliseringen och sociala mediers framväxt har skapat ekokammare och filterbubblor där individer främst exponeras för information som bekräftar deras befintliga åsikter. Samtidigt har tilltron till traditionella medier minskat hos vissa grupper, vilket leder till en fragmenterad verklighetsuppfattning där olika läger lever i skilda informationsvärldar. Detta underlättar spridningen av desinformation och förstärker misstron mellan grupper, något som lyfts i den politiska debatten.
Identitetspolitikens ökade betydelse är en annan viktig faktor. När politisk tillhörighet blir en allt starkare del av den personliga identiteten, minskar viljan att lyssna på och förstå meningsmotståndare. Politiken blir mer en arena för att markera tillhörighet än för att utbyta argument och söka lösningar. Som RIFO framhåller kan denna ’vi mot dem’-mentalitet försvåra konstruktiv dialog och samarbete över partigränserna. Jag menar att detta är en farlig utveckling, då demokratin bygger på förmågan att hantera oenighet och finna gemensamma vägar framåt.
Specifika sakfrågor har också fungerat som katalysatorer för polarisering. Invandringsfrågan är det tydligaste exemplet. Sverigedemokraternas fokus på frågan och den intensifierade debatten i samband med flyktingkrisen 2015 har skapat djupa skiljelinjer. Även om en studie från Linnéuniversitetet visade att flyktingkrisen inte ledde till en ökad polarisering i form av två tydliga åsiktsläger på Twitter, fann man samtidigt att negativa åsikter om migration ökade och tonen hårdnade. Detta tyder på att även om inte alla hamnar i extrema läger, kan en fråga ändå bidra till ett mer negativt och polariserat debattklimat.
Slutligen finns en geografisk dimension. En studie publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift visar att polariseringen är starkare i större kommuner. Forskarna förklarar detta med bland annat större social distans och partiorganisationernas högre kapacitet att driva partiskiljelinjer i större städer. Studien fann också att förekomsten av lokala partier korrelerade med högre manifesterad polarisering, det vill säga hur åsiktsskillnaderna faktiskt yttrar sig i det politiska arbetet. Även segregation och koncentration av fattigdom i vissa områden kan bidra till utanförskap och skilda verklighetsuppfattningar, vilket i sin tur kan spä på polariseringen.
När samtalet tystnar: Polariseringens konsekvenser för samhället
De negativa konsekvenserna av ökad politisk polarisering är potentiellt allvarliga och mångfacetterade. Ett av de mest grundläggande problemen är det minskade förtroendet för demokratiska institutioner. När medborgare upplever att politiken mest handlar om konflikt och positionering snarare än problemlösning, riskerar tilltron till hela det politiska systemet att erodera. Detta kan leda till politisk cynism och minskat valdeltagande, särskilt bland grupper som känner sig marginaliserade eller inte representerade i den polariserade debatten.
Den affektiva polariseringen, med sin ökade fientlighet och misstro mellan politiska läger, försvårar samarbete och kompromisser. Ett mer aggressivt och moraliserande tonläge i debatten gör det svårare för politiker att närma sig varandra och hitta gemensamma lösningar. Risken är ett politiskt dödläge där nödvändiga beslut och reformer fastnar i partipolitiskt käbbel, vilket i förlängningen kan skada samhällets utveckling och förmåga att hantera utmaningar.
Polariseringen spiller också över på samhällsklimatet i stort. Ökad misstro mellan olika samhällsgrupper, förstärkta av filterbubblor och ett hårdare samtalsklimat, kan fördjupa sociala klyftor och leda till ökad oro och otrygghet. Det finns också en säkerhetsaspekt, där främmande makt aktivt kan utnyttja befintliga skiljelinjer och polarisering för att destabilisera och försvaga Sverige genom påverkansoperationer och desinformation. Ett polariserat samhälle blir mer sårbart för yttre påverkan.
Ytterst handlar det om demokratins funktionssätt. En vital demokrati kräver ett öppet samtalsklimat där olika åsikter kan brytas mot varandra på ett respektfullt sätt. När polariseringen leder till att människor inte vågar uttrycka sina åsikter av rädsla för social stigmatisering eller hårda påhopp, eller när debatten blir så förgiftad att konstruktiv dialog omöjliggörs, då är grundläggande demokratiska värden hotade. Det handlar om att värna utrymmet för den nyanserade diskussionen och respekten för oliktänkande.
Att bygga broar i ett delat landskap: Vägar framåt
Även om polariseringens risker är påtagliga, är det viktigt att inte enbart se den som ett negativt fenomen. Ett visst mått av åsiktsskillnader och debatt är ett sundhetstecken i en demokrati. Ökat politiskt engagemang kan naturligt leda till att skiljelinjer blir tydligare. Utmaningen ligger i att hantera oenigheten konstruktivt, så att den inte slår över i fientlighet och låsningar. Det kräver medvetna insatser på flera nivåer.
Att främja en politisk kultur som bygger på dialog, respekt och kompromissvilja är avgörande. Politiker har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel i debatten, men ansvaret vilar också på medborgarna. Att aktivt lyssna på andra perspektiv, även de man inte håller med om, och att sträva efter att förstå istället för att bara fördöma, är grundläggande. Det handlar om att återupprätta tron på samtalet som ett verktyg för problemlösning, inte bara som en arena för konflikt.
Konkreta åtgärder kan också bidra. Forskning tyder på att initiativ som bygger på expertkunskap och har brett politiskt stöd kan överbrygga klyftor. Att skapa mötesplatser för dialog mellan människor med olika bakgrund och åsikter, exempelvis genom lokala medborgardialoger, kan öka förståelsen och minska fördomar. Satsningar på medie- och informationskunnighet (MIK) i utbildningssystemet är också centrala för att rusta medborgare att navigera i informationsflödet, genomskåda desinformation och delta i samhällsdebatten på ett mer informerat och konstruktivt sätt.
Som individer har vi alla ett ansvar. Att vara källkritisk, att söka information från olika källor, att undvika att sprida hat och desinformation, och att bemöta andra med respekt även vid oenighet är små men viktiga steg. Det handlar om att värna kvaliteten i det politiska samtalet. Polariseringen är en komplex utmaning, men genom medvetenhet, kunskap och en gemensam vilja att värna demokratins grundvärden kan vi navigera detta landskap och arbeta för ett samhälle där engagemang och samarbete kan gå hand i hand, även när åsikterna går isär. Vägen framåt ligger inte i att tysta debatten, utan i att höja dess kvalitet och återfinna respekten för det gemensamma bästa.