| Folkets Nyheter / Kultur |
Fredag den 3 september 2010 |
Folkets Nyheter Box 1869 581 17 Linköping Chefredaktör och ansvarig utgivare: Lennart Berg Tipsa Folkets Nyheter! Skicka tips om nyheter till vår nyhetsredaktion. tips @ folketsnyheter.se Skicka anonyma nyhetstips via en krypterad anslutning genom att klicka här. |
|
Varför anföll USA Irak?  Den avgörande frågan måste ställas: Hur kunde terrorangreppen i New York och Washington den 11 september 2001 få USA att 18 månader senare anfalla Irak?
Den avgörande frågan måste ställas: Hur kunde terrorangreppen i New York och Washington den 11 september 2001 få USA att 18 månader senare anfalla Irak? Det finns nämligen inget som tyder på att Irak var på något sätt inblandat i terrorangreppen den 11 september 2001. Om Osama bin Ladin och hans organisation al-Qaida skall anses ansvariga, vilket är långt ifrån bevisat, är det dessutom osannolikt att Irak var inblandat. Mellan bin Ladin och Saddam Hussein har i många år rått en öppen fiendskap, och bin Ladin har vid flera tillfällen skarpt fördömt den irakiske diktatorn såsom en avfälling från islam. Att Irak skulle ha utgjort ett verkligt hot mot USA, som president George W Bush försökte hävda i ett tal, har kriget självt vederlagt. Det irakiska motståndet mot de ganska små amerikanska och brittiska styrkorna var fruktlöst och kortvarigt. Iraks föråldrade sovjetiska stridsvagnar och pansvarvärnsvapen förmådde föga mot USAs Abrams-stridsvagnar med javelinmissiler, Apache-attackhelikoptrar och bombflyg. Att Irak i mars 2003 inte längre hade några massförstörelsevapen måste anses övertygande bevisat, ty några sådana sattes inte in mot de anfallande styrkorna, och inga har heller påträffats av den amerikanska ockupationsmakten. Omedelbart efter terrorangreppen i New York och Washington förklarade USA ?krig mot terrorismen?. I stort sett hela världen slöt upp på USAs sida. Även muslimska stater som Pakistan, Iran och Indonesien lovade sitt bistånd, och när en USA-ledd koalition angrep Afghanistan i oktober 2001, upplät muslimska grannländer sina territorier och sina flygfält. Anfallet mot Afghanistan motiverades officiellt med att den styrande regimen, de s k taliban, samarbetade nära med al-Qaida och hade låtit Osama bin-Ladin upprätta sitt högkvarter i landet. USA-koalitionen erövrade Afghanistan, störtade talibanregimen, fångade in ett antal påstådda al-Qaida-terrorister och satte in en marionettregim, ledd av en viss Hamid Karzai. Men bin Ladin själv lyckades man inte fånga. Efter en ganska kortvarig jakt tycks USA numera ha förlorat intresset för honom. USAs angreppskrig mot Afghanistan verkar ha varit endast spelöppningen för ett större krig, inte i Centralasien, utan i Mellanöstern. Långt före terrorangreppen i september 2001 hade amerikanska s k nykonservativa opinionsbildare, politiker och ämbetsmän försökt hetsa till ett större krig mot flera länder i Mellanöstern. De flesta av dessa nykonservativa är judar med starka band till Israel i allmänhet och Sharons högerregering i synnerhet. Och de muslimska länder de önskar att USA skall anfalla råkar vara Israels fiender, dvs anses hota den judiska statens säkerhet. Den amerikanska nykonservatismen uppstod på 1960-talet. De första nykonservativa tillhörde ursprungligen det demokratiska partiets vänsterflygel. De var liberaler eller rent av socialister och marxister, många var trotskister. De gled långt till höger på 1960- och 1970-talen, blev republikaner och senare Reagan-anhängare. Statsvetaren Benjamin Ginsberg skrev 1993: ?En viktig faktor, som fick dem att obönhörligt glida mot höger, var deras hängivenhet för Israel och deras växande frustration under 1960-talet med ett demokratiskt parti, som allt mer motsatte sig den amerikanska militära beredskapen och blev allt mer betaget i tredjevärldenfrågor [till exempel palestiniernas rättigheter]. I Reagan-högerns hårdföra antikommunism, engagemang i Amerikas militära styrka och vilja att ingripa politiskt och militärt i andra nationers angelägenheter för att främja demokratiska värden (och amerikanska intressen) fann de nykonservativa en politisk rörelse, som skulle stå som garant för Israels säkerhet.? I en artikel, som i september 2002 publicerades i tidskriften The Nation, dryftar Jason Vest det oerhörda inflytande som personer från två viktigare nykonservativa ?forskningsorganisationer?, JINSA (Judiska institutet för nationella säkerhetsfrågor) och CSP (Säkerhetspolitiskt centrum), utövar inom den nuvarande Bush-administrationen. Vest ger detaljerade uppgifter om de nära band som förenar de två organisationerna, högerpolitiker, vapenhandlare, militärer, judiska miljardärer och regeringsföreträdare. JINSA grundades år 1976 av nykonservativa, som var bekymrade över att Förenta staterna inte skulle kunna förse Israel med tillräcklig krigsmateriel i händelse av ett nytt arabisk-israeliskt krig. Under de senaste 25 åren har JINSA förvandlats från en löslig grupp till ett företag med 1 400 000 dollar i omsättning och med en imponerande uppsättning maktspelare i Washington som anslutna. Intill dess den nuvarande Bush-regeringen kom till makten ingick i JINSAs rådgivargrupp sådana tunga namn som den nuvarande vicepresidenten Dick Cheney, John Bolton, numera biträdande utrikesminister med ansvar för vapenkontroll och Douglas J Feith, numera den tredje i rangordningen inom Pentagon. Richard Perle, som är de nykonservativas grå eminens, och den före detta CIA-chefen James Woolsey sitter fortfarande i styrelsen. De har varit två av de starkaste stämmorna i ?anfall-Irak-kören?. Vest noterar att ?dussintals JINSA- och CSP-medlemmar har fått mäktiga regeringsposter, där de fortsätter att förorda samma politik med stöd av de privata organisationer de kommit ifrån. Med flit och ihärdighet har de lyckats bygga samman ett antal strävanden ? stöd för ett nationellt missilförsvar, motstånd mot avtal om vapenkontroll, förordande av mycket kostsamma vapensystem, vapenleveranser till Turkiet och amerikanska ensidiga åtaganden i största allmänhet ? till en hård linje med stödet till den israeliska högern som innersta kärna.? Och Vest fortsätter: ?I ingen fråga är JINSAs och CSPs hårda linje tydligare än i dess oförtrutna kampanj för krig ? icke endast mot Irak utan ?totalt krig?, som Michael Ledeen, en av de mest inflytelserika JINSA-männen i Washington, uttryckte det förra året [2001]. För detta anhang är ?regimförändring? med alla nödvändiga medel i Irak, Iran, Syrien, Saudiarabien och den palestinska myndigheten ett trängande och oavvisligt krav.? Vi sammanfattar Vests viktigaste punkter. JINSAs och CSPs nätverk har ?stödet till Israel som sin innersta kärna.? I linje med den israeliska högerns åsikter har detta nätverk förordat ett krig i Mellanöstern för att undanröja Israels fiender. Och medlemmar av JINSAs och CSPs nätverk har nått inflytelserika poster i republikanska regeringar, i synnerhet i den nuvarande Bush-administrationen. En skrift, som en israelisk tankesmedja publicerade år 1996, ger oss en klar belysning av hur de nykonservativa tänkte redan då ifråga om ett krig mot Irak. Tankesmedjan ifråga är ?Institutet för avancerade strategiska och politiska studier? och skriften heter A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm. (En fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket.) Skriften var tänkt som en politisk vägledning för Benjamin Netanyahus tillträdande regering. Däri sades bl a att Netanyahu borde ?göra en fullständig brytning? med den fredsprocess som inletts efter slutandet av Oslo-fördragen och åter hävda Israels anspråk på Västbanken och Gaza. Den framlade en plan enligt vilken Israel skulle ?forma sin strategiska miljö? genom att först avlägsna Saddam Hussein och upprätta en hashemitisk monarki i Bagdad. Detta skulle vara första steget mot att utplåna de mot Israel fientliga regeringarna i Syrien, Libanon, Saudiarabien och Iran. Skriften var författad av Richard Perle, Douglas Feith, David Wurmser m fl. Märk väl att dessa amerikaner ? Perle, Feith och Wurmser ? agerade rådgivare åt Israel och att de är eller har varit knutna till George W Bushs regering: Perle ledde till helt nyligen Försvarspolitiska styrelsen, Feith är biträdande försvarsminister med ansvar för policyfrågor och Wurmser är särskild medhjälpare åt utrikesdepartementets chefförhandlare rörande vapenkontroll John Bolton. Det är också anmärkningsvärt att samma individer, som år 1996 rådde Israel att ?forma sin strategiska miljö? genom att undanröja sina fiender, numera föreslår att Förenta staterna formar Mellanösterns strategiska miljö genom att undanröja Israels fiender. Med andra ord skall Förenta staterna tjänstgöra som Israels ombud och gå Israels ärenden. Den 19 februari 1998 skickade den nykonservativa ?Kommittén för fred och säkerhet i Gulfen? ett öppet brev till president Clinton, i vilket de föreslog ?en genomgripande politisk och militär strategi för att störta Saddam och hans regim?. Brevet fortsatte med orden: ?Det kommer inte att bli lätt ? och det tillvägagångssätt vi förordar saknar inte sina problem och faror. Men vi tror att för vårt land livsviktiga nationella intressen fordrar att Förenta staterna antar en dylik strategi.? Bland namnen på dem som undertecknat brevet märktes följande män, som har eller har haft poster i den nuvarande Bush-administrationen: Elliott Abrams (Nationella säkerhetsrådet), Richard Armitage (Utrikesdepartementet), John Bolton (Utrikesdepartementet), Douglas Feith (Försvarsdepartementet), Fred Ikle (Försvarspolitiska styrelsen), Zalmay Khalilzad (Vita huset), Peter Rodman (Försvarsdepartementet), Paul Wolfowitz (Försvarsdepartementet), David Wurmser (Utrikesdepartementet), Dov Zakheim (Försvarsdepartementet), Richard Perle (Försvarspolitiska styrelsen) och Donald Rumsfeld (försvarsminister). År 1998 ingick Rumsfeld i det nykonservativa nätverket och krävde redan ett krig mot Irak. I september 2000 utgav den nykonservativa tankesmedjan ?Projektet för det nya amerikanska århundradet? (PNAC) en rapport, ?Att bygga om Amerikas försvar: strategi, styrkor och resurser för ett nytt århundrade?. Denna skrift förutsåg ett vidgat globalt engagemang för Förenta staterna. Ifråga om Mellanöstern ville skriftens författare se en ökad amerikansk militär närvaro vid Gulfen, vare sig Saddam var kvar vid makten eller ej, och de hävdade att ?Förenta staterna har i årtionden sökt spela en mer permanent roll i Gulfens regionala säkerhet. Den olösta konflikten med Irak utgör visserligen det omedelbara rättfärdigandet, men behovet av en betydande amerikansk militär närvaro vid Gulfen går utöver frågan om Saddam Husseins regim.? Bland deltagarna i projektet märktes män som skulle att spela ledande roller i den nuvarande Bush-administrationen: Cheney (vicepresident), Rumsfeld (försvarsminister), Wolfowitz (vice försvarsminister) och Lewis Libby (Cheneys stabschef). I januari 2001 svors George W Bush in som USAs president. De nykonservativa bemannade den nya administrationens kommandoposter. Och senare samma år, i september, inträffade terrordåden i New York och Washington. På frågan vad terroranfallet skulle innebära för relationerna mellan USA och Israel svarade den förre israeliske premiärministern Netanyahu spontant: ?Det är mycket bra.? Sedan rättade han sig och sade: ?Ja, inte så bra, men det kommer att omedelbart väcka sympati.? Netanyahu gjorde en riktig förutsägelse med orden: ?Anfallet stärker bandet mellan våra båda folk, eftersom vi upplevat terror under så många årtionden, men Förenta staterna har nu fått uppleva en massiv terror? Jag tror att vi tillsammans kan besegra dessa ondskans makter.? Israel och sionisterna har länge lekt med tanken på ett storkrig mot de viktigaste muslimska staterna i Mellanöstern. I februari 1982 publicerade Sionistiska världsorganisationen i sin tidskrift Kivunim en artikel av Oded Yinon, ?En strategi för Israel på 1980-talet?. Yinon hade varit knuten till Israels utrikesdepartement, och hans artikel speglade otvivelaktigt tankegångar i ledande kretsar av Israels militär och underrättelsetjänster. Artikeln rekommenderade att Israel medelst krig skulle upplösa arabvärlden i småstater, i en mosaik av etniska grupperingar. Israel skulle annektera grannländerna, däribland Irak. Ariel Sharon tänkte i liknande banor, när han den 24 mars 1988 sade att om det palestinska upproret fortsatte, skulle Israel se sig tvunget att föra krig mot sina arabiska grannar. Han sade att ett sådant krig skulle skapa de rätta omständigheterna för avlägsnandet av hela det palestinska folket från Västbanken och Gaza och rent av från det egentliga Israel. För att förstå varför sionistiska ledare önskar ett krig i Mellanöstern, är det nödvändigt att först undersöka den sionistiska rörelsen och dess mål. Oavsett den officiella retoriken om motsatsen har tanken att fördriva (eller med det gängse skönordet, ?överföra?) den inhemska palestinska befolkningen utgjort en väsentlig beståndsdel i sionististernas strävan att grunda en judisk nationalstat i Palestina. Den israeliske historikern Tom Segev skriver: ?Tanken om överföring hade beledsagat den sionistiska rörelsen från dess allra första början och framträder först i Theodor Herzls dagbok. I praktiken började sionisterna genomföra små överföringar alltifrån den tid de började köpa land och vräka de araber som bodde där? ?Att låta araberna försvinna? utgjorde kärnpunkten i den sionistiska drömmen och var även en nödvändig förutsättning för dess existens? Med några få undantag ifrågasatte ingen av sionisterna att det vore önskvärt ? eller moraliskt riktigt ? att genomföra överföringen med tvång.? Segev säger vidare att de sionistiska ledarna lärde sig att inte öppet tillkännage sin plan för massfördrivning, eftersom ?detta skulle få sionisterna att förlora världens sympati?. Nyckeln var att finna en lämplig tid att sätta i gång fördrivningen, så att denna inte skulle utsättas för världens fördömande. I slutet av 1930-talet skrev David Ben-Gurion, som 1948 blev Israels förste premiärminister: ?Det som är otänkbart i normala tider är möjligt i omstörtningstider; och om man denna gång missar tillfället och man inte genomför det som i sådana stora tider är möjligt, så går en hel värld förlorad.? ?Omstörtningstiderna? var inne när det första arabisk-israeliska kriget bröt ut 1948. Sionisterna kunde fördriva 750 000 palestinier (mer än 80 procent av ursprungsbefolkningen) och därmed åstadkomma en till överväldigande del judisk stat, även om denna till ytan inte omfattade hela Palestina eller ?Israels land? vilket de sionistiska ledarna ansåg nödvändigt för en livsduglig stat. Ett tillfälle att annektera mera land yppade sig i och med 1967 års krig. Men den ockupation som följde på kriget medförde problemet med en stor palestinsk, dvs icke-judisk befolkning. Vid denna tid var världsopinionen helt emot påtvingade folkförflyttningar och likställde en dylik politik med nazism. Den epokgörande fjärde Genève-konventionen, som ratificerades 1949, förbjuder entydigt deportation av civila under ockupation. Alltsedan 1967 års krig har den största frågan i Israels politik varit: Vad skall vi göra med detta territorium och dess palestinska befolkning? Det var på 1980-talet och i samband med att högerpartiet Likud kom till makten i Israel, som tanken på fördrivning av palestinierna åter började dryftas öppet. Och denna gång var tanken på fördrivning direkt knuten till tanken på ett större krig. Destabilisering av Mellanöstern sågs som en förutsättning för palestiniernas fördrivning. Den israeliske utrikespolitiske experten Yehoshafat Harkabi utkom år 1988 med ett mycket betydande arbete, Israel?s Fateful Hour. Däri kritiserade han krigs- och fördrivningsscenariot, vilket han betecknade som ?israeliska avsikter att påtvinga Mellanöstern en Pax Israelica för att behärska arabländerna och behandla dem strängt?. Harkabi såg hela frågan ur en realpolitisk synvinkel och drog slutsatsen att Israel inte hade makten att uppnå detta mål med tanke på arabstaternas styrka, den stora palestinska befolkning som skulle behöva fördrivas och världsopinionens häftiga motstånd. Han uttryckte förhoppningen att ?det misslyckade israeliska försöket att påtvinga den svagaste arabstaten, Libanon, en ny ordning skulle avskräcka folk från liknande strävanden på andra terroritorier.? Vad Harkabi inte beaktade var möjligheten att Förenta staterna skulle agera ombud åt Israel i förverkligandet av det övergripande målet. Men för att denna händelseutveckling skulle bli möjlig fordrades att Förenta staterna självt drabbades av en terrorattack. Därför hade hårdföra sionistiska ledare, som Netanyahu, så svårt att hålla mungiporna nere den 11 september 2001. Förenta staterna är alltså numera inkallat att som ombud föra de krig som Israel självt inte förmår eller vågar. Märk ordvalet här ? de krig ? ty Förenta staternas aggression i Mellanöstern kommer med största sannolikhet inte att stanna vid anfallet mot och ockupationen av Irak. Äventyret i Irak var inte ens avslutat, när Israels premiärminister Sharon uppmanade Förenta staterna att gå vidare med att anfalla Syrien och Iran (den israeliska dagstidningen Ha?aretz den 13 april 2003). Varför anföll Förenta staterna Irak? Det var inte som ett led i kriget mot terrorn. Tvärtom har USA genom detta oprovocerade övervåld stött bort mängder av tidigare vänner och allierade, framför allt muslimska stater, vilkas bistånd hade behövts i ett fortsatt, verkligt krig mot terrorn. Irakkriget har dessutom vållat den värsta sprickan i NATO någonsin, åsamkat USA väldiga, oförutsebara kostnader och andra ekonomiska skador i en tid när den amerikanska ekonomin är svagare än på mycket länge; och har över hela världen framkallat en våg av antiamerikanism vars motsvarighet vi inte har skådat sedan Vietnam-krigets dagar. Det är vidare att förutse att den ockupation av Irak som USA just inlett kommer att bli långvarig och medföra allvarliga negativa konsekvenser för USA, inte blott ekonomiska sådana. Förenta staternas krig mot Irak tillhör kategorin desperata krig, alltså krig som en mycket hårt pressad makt tar till, med uppenbara risker för synnerligen allvarliga konsekvenser. Men det är inte Förenta staterna som befinner sig i ett hårt pressat läge. Det är Israel som gör det, och det är Israels krig som Förenta staterna får utkämpa. Israel befinner sig mycket riktigt i en ytterst allvarlig situation. Den andra intifadan är snart inne på sitt fjärde år och ser inte ut att avta. Palestinsk terror omväxlande med israelisk hör till ordningen för dagen. Till följd därav ligger Israels viktiga turismindustri i spillror. Också den övriga offentliga och privata ekonomin är svårt skadad. Många israeler lämnar landet för gott. Till dessa akuta problem skall läggas Israels grundläggande problem: det demografiska. Redan inemot år 2020 beräknas landets icke-judiska befolkning utgöra en solid majoritet om 58 procent. Den judiska staten kan inte överleva annat än ? just det ? genom krig och massiva folkfördrivningar. Det är Israels desperation som lett till detta krig och som förmodligen kommer att leda till fler ? mot Syrien, Iran, Saudiarabien m fl stater ? tills det amerikanska imperiet upplöses eller det amerikanska folket tröttnar. Copyright 2003 by Lars Adelskogh. |
|
  |
Copyright © 2003-2008 Folkets Nyheter
Annonser
